måndag, september 18, 2006

Vad händer nu?

Ja, vad säger man? Jag är faktiskt inte så ledsen som jag trodde jag skulle vara, men det kanske beror på att jag inte förväntade mig något annat än förlust. Jag har förberett mig mentalt för detta under en längre tid, så jag har redan kommit till det där stadiet där man blir sugen på revansch.

Det finns en hel del som jag är kritisk till hur vi har hanterat, eller inte hanterat rättare sagt. Vad hände med integrationsfrågorna? Och vad hände med jämställdhetsfrågorna? För mig som feminist är det minst sagt oroande att vi har fått en borgerlig regering. Diskussionen kommer inte längre handla hur vi driver jämställdhetsfrågorna framåt, utan det kommer handla om vilka av borgarnas förslag som kommer göra mest skada. Vårdnadsbidraget? Färre "vab-dagar", dvs när man är hemma med sjukt barn? Barnomsorgspengen?

Är just nu hemma med en sjuk 1 1/2 åring som har hög feber och öroninflammation. Han började på dagis när han precis fyllt 1 år, och har säkert varit sjuk ett tiotal gånger sedan dess. Jag vet inte hur många dagar vi har vabat, men det skulle inte förvåna mig om vi redan var uppe i 15 dagar var (åtminstone sambon som fått ta det mesta...). I Sverige idag är det oftast kvinnorna som är hemma med sjuka barn. Tänk er då hur det kommer att se ut i de familjer där man förbrukat sina vab-dagar. Kvinnorna kommer med största sannolikhet ta ett ännu större ansvar för sjuka barn, och få en ännu sämre position på arbetsmarknaden. Detta spiller naturligtvis över på alla kvinnor oavsett hur deras livssituation ser ut. Arbetsgivarna kommer att förutsätta att kvinnor är borta mycket mer än män vilket naturligtvis försämrar deras möjlighet att få arbete och göra karriär.

Vårdnadsbidraget är kanske det mest bakåtsträvande förslaget som alliansen har lagt. Inte nog med att kvinnorna kommer att stanna hemma längre än de månader som föräldraförsäkringen ger, de kommer att göra det för ett par tusen kronor i månaden. En kvinna som stannar hemma och lever på vårdnadsbidrag blir ekonomiskt beroende av sin man/partner. Det som gör det hela riktigt osmakligt är att alliansen pratar om vårdnadsbidraget som om det vore en reform för att föräldrar ska kunna välja att vara hemma mer med sina barn. Vårdnadsbidraget kommer enbart att utnyttjas av fruar/partners till högavlönade män. Kvinnor som med största sannolikhet skulle ha varit hemma ändå. Med andra ord ska alliansen inför ett bidrag till höginkomsttagarnas hemmafruar.

Det kommer bli fyra långa år. Vi som är aktiva feminister kommer att ha mycket att jobba med. Nu gäller det att opinionsbilda så att vi får fler att inse det som vi har insett: ett modernt samhälle måste vara ett jämställt samhälle, annars är det inte en verklig demokrati.

onsdag, september 13, 2006

Alla folks frihet - hela världens fred! Rösta (S) den 17 september!

Nu har jag röstat. Och jag fick en klump i magen när jag gick mot vallokalen på Centralen. Ja, jag är sentimental. Men det kändes så stort. Det här valet är så viktigt. Och min röst spelar roll. Min och alla andras. Att vi använder vår rätt att vara med och bestämma Sveriges framtid.

Jag röstar på socialdemokraterna. Jag röstar på socialdemokraterna för att det är ett parti som drömmer om ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle. Som vill att alla ska få samma möjlighet att förverkliga sina drömmar och nå sina mål. Och det är ett parti som har solidariet som drivkraft. Jag tror på solidaritet för jag tror att vi människor ska vara på den här jorden tillsammans, stötta varandra och inte utnyttja varandra.

Kalla mig naiv men jag kommer att gråta av frustration om vi får en borgerlig regering om några veckor. En regering som har kortsiktiga, och ofta populistiska, politiska reformer på sin agenda. Jag behöver inte ta upp inrikesfrågorna om sänkta skatter och piskor istället för satsningar på de som har det svårt trots högkonjunkturen och jag tänker heller inte fördjupa mig i alliansens konservativa och antifeministiska politik utan jag vill ägna en rad åt att det här valet faktiskt inte bara handlar om Sveriges framtid. Utan om hela världens.

Igår var jag och lyssnade på ett samtal mellan Sveriges utrikesminister Jan Eliasson, Laila Naraghi, Sveriges ungdomsdelegat till FN och Alexander Gabelic, ordförande svenska FN-förbundet. Jan Eliasson är en utrikesminister med som brinner för fred och mänskliga rättigheter. Han är en utrikesminister med ett kontaktnät över hela världen efter sin tid som ordförande i FN:s generalförsamling. Jan Eliasson vet vad som händer i världen, han vet vilka som ska påverkas för att världen ska bli ett bättre samhälle för alla och han är högt respekterad i det internationella samfundet.

Sveriges röst i världen är otroligt viktig. Vi kommer alltid att stå upp för mänskliga rättigheter. Vi arbetar för fred, människors säkerhet och att människor ska ha mat och vatten. Detta gör vi på många sätt bland annat genom våra frivilligorganisationer och aktiva politiker på olika nivåer. Men vi ska inte förringa den makt som ligger i den svenska utrikesministerns knä. Vi ska inte förringa de möjligheter Jan Eliasson har att driva mänsklighetens intressen i EU och i FN och i nattliga samtal med världens ledare.

Den borgerliga alliansen har ingenting att komma med här. Det vi vet om deras internationella profil är att moderaterna vill sänka biståndet. Sänkta skatter är viktigare än solidaritet med utsatta människor.

Rösta på socialdemokraterna den 17 september. För alla folks frihet och hela världens fred!

tisdag, september 12, 2006

Hushållsnära tjänster

Så var det sagt, en gång för alla.

Gabriella

tisdag, september 05, 2006

Kvinnor fortsatt otrygga i ett blått Sverige

Jag läste att allianskvinnorna i stadshuset hade berättat att de lovade mer belysning i Stockholm för att kvinnor ska känna sig trygga. Det är jättebra att lysa upp gator och torg, därför har socialdemokraterna också arbetat mer medvetet med belysning och kommer att fortsätta med detta under mandatperioden.

Men det är fortfarande så att det farligaste för en kvinna inte är vägen hem, utan det är när hon väl stängt ytterdörren hon ska vara rädd. Den allra största delen av våld mot kvinnor sker i hemmet.

Det här våldet är svårt att komma åt. Det är jag villig att erkänna. Bra är det att vi nu mer medvetet arbetar med män som har slagit, att med hjälp av terapi och behandling få dem att sluta slå. Men det stora uppdraget för en politiker som vill minska våldet måste vara att attackera våldets orsaker.

Som jag ser det handlar mäns våld mot kvinnor om mäns självbild och relationen mellan män och kvinnor som bottnar i den könsmaktsordning vi har i vårt samhälle. Där pojkar och flickor fostras in i olika roller. För även om inte alla män slår så kan det inte vara en tillfällighet att så många fler män slår kvinnor än vad det är kvinnor som slår män.

Så länge den borgliga alliansen inte kan komma överens om orsakerna till mäns våld så kommer i alla fall inte jag sätta mycket tilltro till att kvinnofriden skulle öka under ett borgerligt styre.

Liberala debattörer (läs Maria Abrahamsson) har länge förlöjligat regeringens politik, och det får man förstå, men framförallt attackerar hon satsningar på genuspedagoger, jämställdhet i förskolan och annat som handlar om att just jobba med könsroller. Det är det här som förebygger mäns våld mot kvinnor. Och jag har lite svårt att förstå varför man vill förlöjliga detta. Men Maria tyckte ju inte heller att vi skulle dela ut pengar till kvinnojourerna så jag kanske inte ska ta henne som exempel.